Jag hatar att stiga upp tidig. Hatar. Kroppen liksom skriker åt mig att det är vansinne. Ibland lyckas jag resa mig upp, bara för att dimpa ned i sängen igen och dra täcket över huvudet. Innan jag fått dricka min balja kaffe eller te (på, som alla vet, cirkus 1 sekund), slafsa i mig min äpple-och-russin-berikade yogurt, och trycka två mackor (dock utan Johnnys, alas), så har jag varken kropp eller hjärna. Men när det gryr en strålande dag över bergen i öster, och man vet att det inte är “all work” utan även some play som väntar, är det onekligen inte riktigt lika svårt att tvinga sig upp, trots att klockan står på 06.00. Och när samma sol gör det tunna och instabila snötäcke som ligger på bergen till en än mer potentiell dödsfälla, är det inte riktigt lika svårt att klä på sig och stolpa ut genom dörren utan att sitta hängande över frukosten i en timma. Utah, Wyoming och Colorado är ökänt för att ha ett reaktivt och instabilt snötäcke. I år är snötäcket ovanligt tunt och den lilla snö som ligger består av ett relativt hårt lager stormsnö med ett tjockt lager socker i botten. Risken för släpp är överhängande. Tyvärr finns inte så många säkra alternativ att åka nedför, de flesta sidorna har en lutning på ca 30 grader och skogen är så tät att den inte går att åka i. Vi kompenserar genom att gräva mången grop och lära oss så mkt vi kan om stabilitetstester (eller ja, Martin gräver och jag observerar, snart ska jag också få tummen ur och gräva loss), samt genom att göra morgonattacker innan frukosten.. De senaste morgnarna har vi varit ute ur huset innan sju, gått på tur innan frukost och jobbat i solen resten av dagen. Det är ett hårt liv.
Det går faktiskt förvånansvärt lätt att knata upp för ett berg med endast ett äpple i magen (självklart går jag inte ut genom dörren utan minst ett äpple i kroppen, hu, hemska tanke!). Till en början stretar kroppen förstås emot. Martin är, så klart, pigg som en lärka och snabb som en bergsget, medan jag flåsar som en blåsbälg långt efter. Men efter ett tag, när solens strålar börjar värma, och benen börjat fatta att de inte ligger kvar i sängen, går det faktiskt helt ok. Konstigt. Ett eminent bergsgetssällskap, och utsikten över prärien hjälper onekligen till att hålla humöret uppe. Jag snodde några bilder från Martin, tack!
Kroppen har dock inte riktigt vant sig vid höjden än. Jag undrar när lungorna ska anpassa sig så att jag kan gå en slakmota utan att helt tappa andan? Snart tänker jag, och så tänker jag på hur helvetiskt stark jag kommer att känna mig när jag kommer ned till havsnivån i Umeträsk igen. Satan vad jag ska flyga fram på cykeln och uppför bergen då.
Svinottan är är ett tveeggat svärd! Sjukt otrevlig att lyckas göra nått aktivt i gryningen, men oftast helt magiskt när man väl har tagit sig ut. Världen är som lite extra fin riktigt tidigt på morgonen! Det är mången gång jag har legat i en sovepåse nånstans längs byskeälven med en offensiv plan och väckarn ställd på 04 eller 05. Det är också mången gång jag inte har tagit mig ur den sovepåsen förrän 3 timmar efter plan…
Vilken mysig stuga och altan! Sämre kontor kan man ha.
Hur mkt blåser det på det där stället egentligen? Det ser väldigt vindpinat ut på vissa bilder eller är det bara solen som smälter snön?
Ha ha! Så sant som det var sagt. Snökvaliteten var faktiskt helt ok trots vind (som blåser satan) och sol (som värmer satan), mängden däremot var tragisk. Nu så mkt bättre..