Äntligen har Larry fått visa vad hen går för. Efter 60 mil över prärien på den amerikanska highwayen kan jag meddela att Larry inte ligger som ett strykjärn längs vägen, och inte drar bensin som en Prius, men är grymt skön att cruisa fram i lik förbannat. OCH jag kan meddela att det är så sjukt värt att köra 60 mil över prärien mot Bergen, men innan jag meddelar detta tänker jag överösa er med bilder från miraklet i lördags, då vi vaknade till SNÖ över Centennial.
På fredagen lyste prärien gul, och ni vet ju sen tidigare ungefär hur bra snön på Centennial Ridge var,
men på lördag morgon var hela världen vit. Medan vi satt och jobbade i soffan växte det puffiga vita på marken, och vid 15-tiden då vi gick ut i skogen hade det nog fallit ca 30 cm. Vår plan var att göra snöstabilitetstester, och stabilitetstester gjorde vi. Vi grävden nog en sisådär 5 gropar, testade ski cut för att se om vi kunde trigga laviner, mätte snökornsstorlek och progagering (ECT).
Först var vi livrädda. Snön var otroligt instabil enligt de vanliga testerna, men när vi väl försökte trigga ett släpp ville snön inte rutcha, så vi vågade oss upp för ett åk i låg lutning, och vilket åk! Inte var det radikalt på något sätt, och visst kände vi stenarna under skidorna (med tydliga bevis i belagen), men PUDERKÄNSLAN!! Wohoo, sicken lycka!! 
Och nu sitter alltså miss (mrs? Faan jag vet inte, divorcee är väl mest rätt) Jackson i Jackson Hole på en kingsize bed och är sådär odrägligt nöjd. Här är jag på andra sidan Atlanten, mellan snöklädda berg i världens mysigaste håla. Vi har fyllt Martins snowpulse patron i en glass/kvalitetschoklateria/paintball-butik, snackat turer med lokalbefolkningen och på lördag ska vi gå lavinkurs. Fram till dess ska jag förstås jobba… på eftermiddagar och kvällar. Fysatan, tänk vilken jäkla privilgerad männska man är, som har så jävulskt bra jobb som gör att man kan åka till andra sidan jordklotet och jobba, och så jävulskt kungliga vänner som vill hänga på.
- Found highway
- Allt är större i USA, utom vi.
