Welcome to Utah, folks!

Vi hade förberett oss på att det skulle bli en lång dags färd mot natt i Larry, men en relativt komfortabel sådan. Centennial-Salt Lake City borde ta ca 6.5 timmar. Vi hade ju kört till Jackson veckan innan och tyckte väl att vi kunde detta med att köra långt. Note to self 1: tänk inte att du kan skippa att kolla väderleksrapporten när du ska köra prärie och berg i 7 timmar. När det blåser och snöar i Wyoming och du har däck gjorda av mesost är det INTE komfortabelt att ligga på interstate highway, särskilt inte som vägen är mer tätbefolkad av Trucker-förarna från helvetet än Bangladesh (alltså ej av truckerförare då). Vi fick fyrhjulssläpp i vänsterfilen en gång, körde mot rött för att Larry inte ville stanna en annan gång och bad för våra liv när bredlast-lastbilen valde att köra om oss för femtielfte gången när sikten var 20 meter åt endera riktningen.

Note to self 2: Kör inte in i Rawlings för att hitta ett trevligt ställe att äta. Rawlings är inget trevligt ställe, eller har i alla fall inga trevliga ställen att äta på. I Rawlings får man äta på en klorinluktande bar utan fönster där folk dricker öl klockan 12 medan de tittar på NASCAR och servitrisen går omkring med ett ölstop och suger lustgas ur en ballong. Maten var mindre viktig, tydligt mindre viktig eftersom vi fick vänta ca l timme på burgare och pommes frittes (som ska erkännas smakade ypperligt när de väl kom). Det ska också erkännas att servitrisen hade en mycket utsökt rökig stämma och att vi kom ut helskinnade. Det faktum att National Weather Service skickade ut en stormvarning ignorerade vi av ren skräck för att fastna i hålan över natten. Vi tog oss ju till SLC iaf så det var nog en god idé.

Nu är vi i alla fall här i Utah, home of Mormons and red cliffs. Den snö som vi förbannade på vägen hit, har vi prisat varje dag sen vi väl kom fram. Jag vet inte hur jag ska kunna beskriva Salt Lake. När vi kom in i stan hatade vi den. Allt vi såg var bilhandlare och 30 meter breda gator. Nu älskar vi den, dess invånare och dess omgivning. Första dagen var vi alla ganska möra och hade ingen koll vart vi skulle. Vi körde upp i Big Cottonwood Canyon på vinst och förlust och valde en parkeringsficka mest på måfå. Ett par var på väg att packa ur bilen, så vi gick fram till dem och frågade om råd var man kunde åka. De visade sig att tjejen, Katie, var fd proffs-längdskidåkare som varit i Sollefteå. Vi fick en massa bra råd och lyckades stöta på dem igen uppe på berget och efter turdagens slut så, ja, bjöd de helt enkelt in oss att bo i deras källare, så here we are i ett fantastiskt hus med hund och hönor och världens trevligaste värdar. Idag tog vi oss upp till Alta. Som vanligt var vi lite senare än vi planerat, men det var ju tur, för på parkeringen träffade vi en svensk bergsguide från Västmanland som frågade om vi inte ville tura med honom på torsdag, och sen träffade vi en lokal kille som syr ryggor som visade oss lite turer på berget och erbjöd oss att bo med honom i Solitude. Sa jag att solen har lyst hela tiden och att vi har åkt midjedjupt puder? Ja, allt är galet och man är nöjd. Jag fortsätter min förälskelse i denna del av USA.