Not so much kicking, but alive – the Kittelfjäll avalanche 2014

58 thoughts on “Not so much kicking, but alive – the Kittelfjäll avalanche 2014”

  1. Thank you for sharing this so openly. Very well written, although I’m sure it was hard to write. I hope all of you recover quickly and fully.

    1. Thanks Lea! I think writing about it helps processing what happened, the mistakes that we did, and how to move on. It was definitely hard, but it also felt very good. I’m super happy if what we write can be of use to others. Thanks for reading!

    1. Hej Peter,
      Tack! Jag (vi) blir väldigt glad av att läsa din kommentar. Det känns otroligt bra om vi kan bidra på något sätt till att andra undviker att göra samma misstag som vi gjorde. Ha en fin dag!
      /Andrea

  2. Tack för en ärlig och eftertänksam beskrivning av era upplevelser. Allt handlar ju egentligen om riskbedömning och det är inte alla som väljer att backa över huvud taget. Ni gjorde ju en hel del kloka val också och de ska ni inte glömma!

    Jag är petig med vilka mina vänner är på berget men ni kvalar in på min korta lista alla tre. Erfarenhet och klarsynthet är viktigt, ni besitter utan tvivel båda.

    Jag är glad över utgången för er del och hoppas ni snart står på skidor igen.

  3. Det är inte varje dag man får läsa en så ingående beskrivning av en lavinolycka. (I synnerhet inte från “hemmabacken”) och ändå med så mycket känsla att ögonen vattnas…
    Att du/ni delar med er av era erfarenheter och misstag visar på en kunskap/erfarenhet och mod som långt ifrån alla besitter. Good on you!
    Det kommer garanterat att kännas läskigt att ge sig ut på branta sluttningar igen, men känslan som gör att du vill vara “där” kommer att segra. Ni kommer dock alltid “säkrare” åkare.
    Berättelser som din, gör kanske inte alla till säkrare offpiståkare, men jag tror att den kommer att öppna ögonen för många andra som blivit “hemmablinda”. Tack för att du gjort mig “säkrare” i vinter och lycka till med rehab!

    1. Hej Peter,
      Jag blir väldigt glad och varm i själen av din kommentar. Det känns otroligt bra om vår olycka kan föra något gott med sig i termer av att andra undviker att hamna i en liknande situation. Ha en kunglig skidvinter!

  4. Väldigt välskrivet och ruskigt otäckt inlägg. Jobbigt att läsa, men bra mycket tuffare att skriva kan jag tro. Väl dokumenterat också och jag hoppas det kan hjälpa er i bearbetandet av detta. Tvivlade ju aldrig på att det här skulle sätta punkt för din längtan till bergen, väldigt skönt att se dig klargöra detta i klartext också, delvis av egoistiska själ ska medges, ty jag vill hemskt gärna fara till berg med dig och de andra igen!
    Återigen, krya på dig! Och ta väl hand om er under rehabtiden!

    1. Tack Karin! Ja, nog var jag lite vattnig i öjna bitvis :), men bra för att bearbeta. Att tvinga sig själv att skriva ned allt i elektroniskt bläck gör ju att man tvingas att verkligen fundera igenom vad som hände. För mig är det precis vad som behövs för att komma vidare. JA! Jag längar som tusan till sommaren och cykelsäsongen. Jag kommer att vara helt överpepp när det väl blir dags :).

    1. Stort tack Mattias! Att skriva av sig gör helt klart att den mentala läkningsprocessen går snabbare. Jag kör stenhårt på rehab för att jobba på den fysiska :).

  5. När jag läste detta kände jag att jag måste prata med någon av er, vill inte lämna ut min historia här men jag håller på att gå igenom samma sak just nu och känner mig ärligt talat jäkligt ensam, vi var två som åkte jag kom ner. Om ni orkar och har lust hör av er till mig på min e-post så får vi se.

  6. Scary and touching story. And fortunately with a (relatively) happy ending to it.

    As you wrote, some risks are worth taking, even necessary, to lie a fullfilling life. But a few suggestions for the future: simple GPS app to phone showing you coordinates and a proper wilderness first aid course (leading to being little better equipped and more so to better skill set). I’ve done Wildmed’s WAFA course and it was good. I also heard that WMI courses (based on NOLS curriculum) are available in Sweden and I’d assume they are good too.

    Take care and get well!

    (Disclosure: I’m not really a (down hill) skier so not a specialist, neither involved in the recommended training.)

    1. Hi Korpiljaakko,
      Thanks for your suggestions! I need to either get me an app or a proper GPS, and I really need to take one of those wilderness first aid courses! The VMI course sounds good. I got in contact with NOLS in Jackson and Landers and they seem to have a very good curriculum. I will look into wether they have anything in Sweden. If they do, that would be great! Once again, thanks!

  7. Oh shit Andrea. Du skriver så jävla bra att jag sitter här på kontoret, benen darrande, adrenalinet pumpande, ångesten stigande och tårar som vill tvinga sig ut.

    Vilken fantastisk återgivelse av något som jag bara kan börja inse var otroligt traumatiskt. Jag får flashbacks till “touching the void” (tror vi har pratat om den tidigare?) och känner en otrolig lättnad över att ni kom hem utan några livshotande skador.

    Det finns en jävligt viktig läxa att lära sig här för oss alla som slentrianmässigt eller regelbundet ger sig ut i branterna, upp i bergen, ut på isen, eller bort på havet. Naturen är brutal, kompromissar aldrig och kommer försöka sluka oss klena människor med hull och hår om vi inte är redo.

    Man har bara innehållet i huvudet, ryggsäcken och de vänner man tar med sig när man är där ute – jag vet hur lätt det är att bli hemmablind och börja tumma på de här sakerna av ren bekvämlighet eller slentrian.

    Din berättelse är verkligen ögonöppnande för mig. Sen vet jag att du kommer vårda den här erfarenheten, för att nästa gång gå ut med ett ännu vassare innehåll i huvudet, en mer välplanerad ryggsäck och med vänner som också tänker på samma sätt, där banden nu är knutna hårdare än någon annanstans.

    Så jag måste slutligen säga, Grattis! Du har nu fått en insikt som aldrig går att läsa sig till i en bok, som kan bara upplevas på plats – naturen satte dig på prov och du kom ut segrande, det är fanemej imponerande! Läk väl och glädjs över den ovanliga och ytterst dyrköpta erfarenheten du nu kan toppa CV’t med: “Avalanche Survivee: A hardcore empirical study”

    1. Ha ha, det vore nåt! Om inte annat borde jag ju ta tag i mitt sovande projekt just om skidåkares risktagande och riskperception. Tack för dina ord Chrill, de gör mig glad på många olika sätt!

  8. Tusen tack till dej för den lärorika, tuffa och känslosamma historian (för att inte tala om välskrivna!). Den fick mig verkligen att tänka till.

    Lycka till med läkandet och må gott.

  9. Hej Andrea
    Väldigt intressant att läsa din berättelse. Rikard Eriksson berättade att du varit med i lavinen. Som du skriver så reagerar man olika. Jag drog iväg med ett litet flak en gång och satt fast tills en kompis kunde dra loss mig. Min reaktion: asgarv.

    Ni verkar ha bra lavinkunskap trots att ni kanske blev lite hemmablinda. Lätt att glömma att även ta hänsyn till de mer övergripande vind, temp, och nederbördsförändringarna i området under se senaste 24 h som komplement till groparna. Men det går aldrig att skydda sig helt eller? Jag menar proverna man gör på en punkt kan ge information som skiljer sig av olika anledningar från vad ett likadant prov skulle visa 200 m upp. Det gick en jättelavin i Abisko 2002 när jag jobbade i Björkis. Som terrängen ser ut där (dvs till höger om liften om man tittar upp) med en hängande kam ner mot mer låglänt björkterräng, är jag rätt säker på att gräv- och tryckprover skulle ge lite olika resultat beroende på om man befinner sig där uppe eller där nere. Det var dessutom en skitvinter när det aldrig snöande, således tänkte man att inte fan kan det gå laviner då. Ändå kan de gå en 300 m bred bamse med en 4 m brottkant.

    Hoppas ni kryar på er.

    Jonathan Borggren
    Kgeo

    1. Hej Jonathan,
      Ja, alla reagerar vi nog olika, och jag skulle nog ha reagerat annorlunda på en annan lavin. Jag har dragit mindre slasklaviner förut och då har jag mest tänkt; hm intressant. Den här gången kände jag mest skam och skuld för att jag inte hade tagit varningssignalerna tillräckligt allvarligt.
      Jag håller helt med om att gropar mest säger något om väldigt lokala förhållanden. De kan ju gen en bild av vilka lager som finns i snön, men tjockleken på lagrena och hårdheten varierar ju mycket mellan olika höjdnivåer och sluttningar och även inom sluttningarna beroende på t.ex. stenar och klippor. Vinden och terrängen gör en jäkla skillnad. Vi har därför börjat göra allt mer snabbtester för att se hur snön förändras där vi går, titta hur terrängen ser och och följa vind, temp och nederbörd. I USA var vi sjukt noggranna med det, här hemma betydligt mindre. Nu vet jag bättre, hoppas jag. Fint att höra ifrån dig! Hoppas att du får en riktigt bra skidvinter!

    2. Det var kul att läsa lite på din blogg. Jag blir melankolisk och tänker på ett annat liv jag levde för längesedan.
      Vi bor i Skåne numera och min skidvinter har inbegripit en tur till Vallåsens dalstation (39 möh) där jag betraktade lystra köpenhamnare en stund. Nej, Mantrorna är sålda och tiden fördrivs istället med Byggare Bob och tankar på vinodling.
      Ev blir det ett återbesök i Lindvallen om en vecka där jag inte varit sedan 1988.

      /jb

      1. Ah, lystra köpenhamnare är alltid intressanta att bevittna :). Hoppas att ni får en fin tur till Lindvallen och lycka till med vinodlingen!

  10. Stort tack för att du delar med dig av dina erfarenheter.
    Jag har gått ett par lavinkurser själv, men när jag läser ditt inlägg inser jag att jag förmodligen skulle fattat ännu sämre beslut än ni gjorde den dagen. Att läsa detta gör mig ännu mer ödmjuk inför laviner och det vill jag tacka dig för.

    1. Hej Håkan,
      Jag känner att det är som att man har lärt sig en massa grejer, men inte riktigt lärt sig hur man ska använda den kunskapen. Vi gjorde observationer som var korrekta (tror jag) men brast i vår förmåga att analysera dem korrekt. Dags att ta upp Bruce Tremper och fundera igenom igen och sen he sig ut på fjället (hm, ja när gipset är borta iaf) och praktisera. Hoppas att du får en fin skidvinter!

      1. Ja, precis så känner jag också! Märks att du också fått din lavinteori på engelska med tanke på allt pratet om Lemons :). Jag tycker mig kunna en del teori, men det svåra är som du säger att veta hur man ska analysera informationen. När är ett CT så dåligt att man ska vända om? Jag tog mina kurser i Kanada och tycker att ‘Avaluator’ är ett ganska bra verktyg, iaf i början. Blir väldigt konkret. Två bra citat jag fick med mig hem också:
        – “I’d rather be down here wishing I was up there, than up there wishing I was down here” (ett krångligt sätt att säga rather safe than sorry)
        – “Would I ride this slope without my ABS-pack and beacon?” Man ska alltså känna sig så pass trygg med ett vägval att man skulle kunna göra åket även utan sin lavinutrustning.

        Hoppas rehaben går bra!

        (hittade förresten hit via en gemensam vän, Johannes Zackari)

  11. Jag tycker inte du ska känna skam, även om det är en naturlig reaktion…
    Jag tycker det låter som om ni tog en massa bra beslut innan ett eller några få kanske blev sämre. Dessutom tycker jag att det kommer något positivt ur allt det jobbiga genom att analysera och diskutera det så att ni och vi andra kan lära av det. Starkt att skriva så analytiskt så tätt inpå!
    Lycka till med läkning och rehab!

    PS. Hälsa Martin från Jonas aka Freeskier

    1. Hej Jonas,
      Tack! Håller helt med om att det är bra att analysera och diskutera för att lära sig så mkt som möjligt av det som hände. Det är grymt mkt värt att ha en grupp omkring sig som man kan göra det med. Det tror jag både underlättat bearbetningen av olyckan och gjort att vi kan lära oss mer. Ska hälsa Martin!

  12. Otroligt jävla bra skrivet och helt fantastisk att få läsa detta! Har sedan jag fick höra om lavinen på söndags eftermiddagen när jag var i kittel, velat höra vad som gick i era tankar och vad som fick er att ta dom beslut ni gjorde.
    Antar att det va er vi hälsade på vid parkeringsfickan intill borkasjön på Lördags förmiddagen när vi körde runt en bil för att ta norgesvängen? Vi sladdade in när ni satt på er utrustningen.
    Alla mina peppande tankar till er och jag hoppas så innerligt att ni blir mer stärkta än rädda av det här nu!
    //Kalle

    1. Hej Kalle,
      Tack, vad glad jag blir att du gillar vad du läser! Jep, det var vi. Vi hade en grymt fin dag på Borkan den dagen.

      Var det du som postade bilden på Freeride på bergssidan? Det var otroligt mkt värt för mig att få se den, så tack i så fall!

      Jag tror att vi har lärt oss en sjujäkla massa av den här erfarenheten. Klart att man kommer att vara skraj när man ger sig ut igen, men ut vill jag definitivt, så absolut snart som möjligt. Förhoppningsvis med ett bättre huvud på axlarna. Tack för peppen!

      1. Låter bra. Ja det va jag som postade bilden. Kan maila dig en högupplöst panorama bild taget av min kompis från samma tid och plats om du vill.
        Men har inte fattat vart ni gick gick upp än. Gick ni upp på “norge svängen” sidan om lavinen för att sedan skråa ut? Eller från andra hållet?

      2. Hej Kalle,
        Vi gick upp öster om Norgesvängen. Det går en liten ås upp mot berget som man kan följa. Vi hade tänkt kolla in en ravin som går ännu längre österut, men på grund av snöförhållandena hade vi inte tänkt åka i själva ravinen utan på kanten bredvid. Vi bestämde oss dock för att sluttningen var för konvex och vi var osäkra på exakt vart vi skulle hamna om vi åkte ned, om det var en terrängfälla, så vi valde att gå tillbaka. Vi hade tänkt ta oss till vårt “vanliga” åk som ligger väster om Norgesvängen genom att åka ned i skogen (och på så vis undvika att ha snöfält ovanför oss) och huda tillbaka på platten. För att slippa hatta ned för åsen (som knappt lutar alls) så gick vi några meter västerut. Det var där det släppte. Vi var då fortfarande sydöst om Norgesvängen.

        Det vore grymt om du ville skicka bilden som du lagt upp på Freeride. Om det är ok så skulle jag hemskt gärna vilja lägga upp den på bloggen.

  13. Thanks for sharing Andrea. Makes me even more humble about avalanches. I can confirm that your not especially safe here in Sweden. In Borgafjäll 2012, me and my friend took a shortcut over an avalanche prone area just to get home a bit quicker. We ended up triggering an avalanche that propagated upwards, from about a half meter thick to over 2 meters, about 50 meters wide. I got burried up to my nose, physically unharmed, but not knowing wether my best friend were burried or not… Luckily he wasnt and found me some minutes later and could help me to dig myself up. And yes, there were many signs telling us to not go, leeward slope, strong wind and heavy snowfall. I still feel ashamed fot not listening to the obvious signs. Why dont you….?

    Do you have any theory on what layer broke, the super weak top layer, or the deeper layer?

    Hope you will heal quickly and return to the backcountry stronger and wiser than ever before

    // Martin

  14. Hi Andrea, Thank you so much for sharing this with everyone. It is probably the best first hand account I’ve read of such an incident. We can learn so much from what happened to you.

    1. Thanks a million Mike! It means a whole lot to me hearing that, especially from someone teaching avi courses! I really hope our story can help others avoiding doing the same mistakes we did. Thanks for reading!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s